Ur projektansökan till Allmänna Arvsfonden 20 juni 2006

Inre Rum är en permanent mötesplats för människor med psykiska funktionshinder, allmänhet och professionella – en central plats i staden fyllt med debatter, referensbibliotek, utställningar, föremål och berättelser från dagens och gårdagens psykiatri - med möjlighet att påverka dagens och framtidens människosyn.

Inre Rum är ett framtidens öppna forum med inriktning på hur det är att leva med psykiska funktionshinder igår, idag och i morgon.
Ett center som utformas och drivs av människor med psykiska funktionshinder där man med hjälp av utställningar och programverksamhet för en samhällelig debatt utifrån sitt eget perspektiv och sin egen förmåga.

Vi bygger en ”trygg offentlig plats” öppen för allmänheten där man för en dialog på
ett värdigt sätt – som sakkunnig inom sitt område.
Förutom att människor som själva är drabbade bör få möjlighet att använda sina medborgerliga rättigheter och delta i samhällsdiskussionerna, är det viktigt att olika aktörer som tillsammans har till uppgift att utforma dagens - och framtidens - psykiatri, bereds möjlighet att mötas.

Samtidigt är det ett folkbildningscentrum för allmänheten, med en särskild tanke
på de med annan kulturell bakgrund än svensk och deras förhållande till psykiska funktionshinder.

En fysisk plats i stadens centrum, ett hus där den psykiatriska vårdens historia levandegörs, nutiden utforskas/upplevs och framtiden påverkas.
En plats där fokus genomgående läggs på "den kännande och skapande" människan.

Bakgrund

I samband med Gyllenkroken refereras till människor med psykiska funktionshinder såsom ”deltagare” i övrigt används ordet brukare.

Aktivitetshuset Gyllenkroken är en deltagarstyrd verksamhet. Det startades av IFS själverfarenhetsgrupp och deras anhöriga med stöd av Allmänna arvsfonden.

Det är fristående från myndigheter såsom socialtjänst och psykiatri. Regler och innehåll i verksamheten bestäms av deltagarna i samråd med handledare i smågrupper och på stormöten.
Målgruppen är människor med psykiska funktionshinder.

Under de senaste åren har vi på Gyllenkroken jobbat mer och mer i omfattande utåtriktade projekt tex. teaterprojektet ”Röster” i samarbete med Teater Uno och ”Projekt Form” – offentliga utsmyckningar till ny Psykiatrisk klinik vid Östra Sjukhuset i Göteborg.
Båda med stöd av Arvsfonden.

I projekten arbetar deltagarna tillsammans med handledare och sakkunniga i en trygg miljö med kvalificerade uppgifter.

Detta arbetssätt har varit mycket framgångsrikt och har resulterat i ett behov av en permanent offentlig plats, med en mer utåtriktad verksamhet där deltagarna nu vågar stå upp och berätta om sig själva och sin situation. De är redo för att möta sina medmänniskor.

Det har nu gått 10 år sedan psykiatrireformen.
Vad man inte gjorde då var att grundligt informera och förbereda samhället på hur de människor man släppte ut fungerade.
I dag är rädslor och okunskap inte mindre, snarare tvärt om - och späds på av massmedia.

Trots att så många som en fjärdedel av Sveriges befolkning någon gång i livet insjuknar i psykossjukdom/kris som kräver insats från psykiatrin, blir familjerna lika förvånade.
De allra flesta tillfrisknar, men ung. två procent blir kvar i vad vi kallar psykossjukdom. Det finns fortfarande mycket liten kunskap och ingen beredskap inför psykisk sjukdom hos gemene man i dagens Sverige.
Okunskap främjar rädsla och fördomar.
Annonskampanjer var inte nog.

Det är i det direkta mötet människor emellan som fördomar utplånas.
Det är det fysiska mötet öga mot öga som dessa möten sker.
Det är en fysisk plats för ökad förståelse vi vill skapa.

Gyllenkrokens EU projekt Café/secondhand Gröna Oasen vid Torpa kolonin är ett bra exempel på hur en initialt negativ inställning i omgivningen efter en tid av naturliga möten förbyttes i en trivsam och vänskaplig stämning där verksamheten går med vinst.

I dag har vi i Sverige skapat aktivitetshus och träffpunkter som är isolerade öar i samhället. Det är självklart att dessa skall finnas, behovet är stort men det är nu tid att gå ett steg vidare, tid för de psykiskt funktionshindrade att ta den plats de har rätt till, tid för förståelse, tid för mänskliga möten.

Vi får aldrig glömma insulinchocker, lobotomering, sterilisering, isolering.
Men vi får heller inte glömma livskraften och den kreativitet den gett upphov till även under de svåraste förhållanden.
Vi har museum över Förintelsen men vår egen psykiatris historia packas ned och glöms i magasinen.

Målgrupp

Projektet har tre huvudmålgrupper. (För samtliga målgrupper har vi ambitionen att ha svenskar med utländsk bakgrund i beaktande.)

– Psykiskt funktionshindrade – som deltagare i projektet, erfarenhetsgrupper mm.

– Unga psykiskt funktionshindrade - genom att skapa praktik, arbetsträning
och arbetstillfällen.

– Allmänheten - besökare till museet, studenter, deltagare i föreläsningar/seminarier m.m.
Projekt Inre Rum vänder sig till dem med svåra psykiska funktionshinder, vilket kräver stora personalresurser.
Psykisk sjukdom är cyklisk – dvs. ibland mår man bra och kan fungera närmast ”normalt”och ibland mår man dåligt och fungerar inte alls.

Det kan röra sig om cykler i längre eller kortare perioder ibland växlar det flera gånger om dan. Därför arbetar vi med flexibla grupper med kontinuerligt stöd av handledare.

Bland Göteborgs och Mölndals aktivitetshus finns en önskan att tillsammans skapa en offentlig mötesplats där man arbetar efter förmåga när man mår bra. I svackorna skall man kunna dra sig tillbaka till sitt aktivitetshus eller i samtal med handledare. En puls som växlar mellan utåtriktat arbete och trygg miljö.
Inre Rum blir den mötesplats som förenar och engagerar.

Deltagarnas önskemål är lönearbete och vi vill inrätta vissa tjänster i det färdiga centret med hjälp av olika åtgärder från Arbetsförmedling, A-kassa och Försäkringskassa. För vår målgrupp är bristen stor på platser i trygg miljö med kvalificerade arbetsuppgifter för lönearbete (som är det som eftersträvas hetast) men också arbete med lönebidrag, arbetspraktik och arbetsträning.

Det är dags att erbjuda möjligheter för deltagarna att gå utanför de anpassade miljöerna/isolaten och ge dem möjlighet att ta ytterligare steg mot återinträde i samhället på platser som fortfarande är trygga men ställer fler krav och mer liknar arbetslivet.